Foto: Deca Text & Bild (arkiv)
I samband med att Hälle IF fyller 50 år kan ni nu läsa vår ordförande Christian Perssons berättelse om hur föreningen en gång bildades. Vi kommer under kommande 2 veckor släppa några delar i taget av Christians berättelse, här kommer den första delen, håll till godo.
På spaning efter den tid som flytt
Att idag som en medelålders man, well…statistiskt sätt i övre medelåldern, försöka att se tillbaka på klubbens start kräver en inre resa tillbaka i tiden, som Marcel Proust. Det finns märkligt nog inte så många foton ifrån den här tiden, några flammiga Instamatic-kort med knappt iakttagbara personer i periferin. Unga grabbar, småpojkar, brunbrända, nätbrynjor och blåa bomullsshorts. Det är tidigt 70-tal, vi unga Ljungskilegrabbar ser Sven Tumba inviga Lyckornas golfbana genom att damma iväg en guldboll, ja guldgul boll varje fall, ifrån första tee, ute på Lyckornas tennisbanor såg vi en ung Björn Borg utmana senioreliten i Sverige. Världen kom till Ljungskile, men för oss som bodde öster om E6 så var det ett gigantiskt kulturellt avstånd till tennis, golf och annat som badgästerna på Lyckorna ägnade sig åt. Det var sporter som man såg på genom staket, storögt beundrande i ett apartheidsamhälle. Arbetarsporten fotboll höll en stabilt låg nivå i Ljungskile vid den här tiden, fjärran ifrån det vi känner som Ljungskile SK idag. Dåtidens Ljungskile SK bestod av ett gäng taniga grabbar med stripiga frisyrer och raggarpolisonger som rökte filterlösa John Silver på avbytarbänken. De hade tuffa matcher mot Hjärtum, Grohed och Stenshult. Spelarna kom aldrig längre bort i sina Wunderbaumluktande Amazoner än Hogstorp eller Jörlanda. Själv kände jag mig lika främmande i deras skriftlösa, mellanölsdoftande grovarbetargemenskap, som jag kände mig nonwanted bland golfens rakvattendoftande entreprenörer med självförtroende och bullrande skratt.
Egentligen så var jag väl inte så intresserad av idrott som barn, med en Nalle Puh liknande fysik så trivdes jag bäst på folkbiblioteket där jag läste alla böcker på hyllorna ifrån A till Ö. Min far som hade ett djupt rotat tvivel på meningen med att läsa böcker var märkbart oroad vart hans förstfödde var på väg. Hans vänner bidrog med skräckberättelser om de ”förlästa”, människor som gått in fiktionens drömmar för att aldrig återvända, märkliga människor som gick runt och mumlande talade med sig själva, som hytte med näven mot himlen, som såg något bortom det andra såg. Pappa var en handlingens man och försökte få in mig på mera lämpliga sysselsättningar. Vi tränade på att spåra hare, smyga på älgar utan att bli upptäckta, vi fiskade torsk och pappa skaffade hem skivstänger och dåtidens modepryl, en bullworker. Jag följde pliktskyldigt med, men någon glöd fann pappa inte hos mig, varje bortslösad timma jag hölls borta ifrån mitt skrivbord nere i källaren var ett piskrapp mot min själ. Men så kom pappa en dag hem med en diskus, av ryskt fabrikat, insmord i vapenfett. Jag hade faktiskt läst ganska mycket om idrott, friidrott med all sin statistik fascinerade mig och jag hade läst den fyrfaldige olympiske mästaren Al Oerter säga att ”kulstötning är för neandertalare, diskus däremot är för balettdansörer”. Jag och diskusen blev oskiljaktiga, jag stod nere på ängen och vevade den stora, 2kg tunga plattan. Farsan hade ju inte haft koll på att det fanns juniorredskap, och det kan man väl knappast klandra honom för.
1972 började jag på Restenässkolan, en internatskola, med elever ifrån hela landet. Den låg dock strax norr om Ljungskile så vi Ljungskilebor gick där som externatelever. Här mötte jag min förste store mentor inom idrotten, den legendariske gymnastikläraren Nils Erik Karlsson. Han var en kontrasternas man, med malm i stämman och blekingsk accent gjorde han ett militäriskt intryck, men utseendemässigt så gav han begreppet ledigt vardagsklädd ett ansikte. Första dagen så presenterade han sig med att säga ”Mitt namn är Nils Erik Karlsson, men jag kallas Slim, magister Slim” . Vi tittade storögt på mannen som var en tvärhand hög och men vägde tresiffrigt. Inte olik Hollywoodskådisen Danny de Vito. Alltid klädd i overallbyxor och en ledig utanpåskjorta. Slim var en sprucken visionär med gigantiska planer, hade man varit vuxen hade man nog haft en annan syn på honom, men som barn och senare ung man så var han ljuset. Han planerade, han byggde längdhoppsgrop, gjöt diskusring, fixade orienterings-banor, han lärde oss kasta varpa, skjuta pilbåge och vi hade tävlingar i alla former av boll och racketsporter. Det var något i just det här med att organisera och sätta saker i stånd som fascinerade mig, världen är full av möjligheter, se allting ifrån den positiva sidan. Och i alla idrottstävlingar på skolan så tävlade vi i lag, internateleverna efter sina internathem och vi externatelever efter bostadsområde i Ljungskile. Vi som kom ifrån det då nybyggda villaområdet på gamla Hälle gård, vi bildade ofta ett lag. Hälle IF. Och vi ville vara som Slim, vi hittade en outnyttjad, igenvuxen äng nere vid järnvägen där vi göt en kulring, hoppade stavhopp med sälgstavar, grävde en längdhoppsgrop m.m.
Det är nu länge sedan, vi grabbar är nu till åren komna, skolan lades ner redan på 1980-talet. Ängen är exploaterad av ett vägbygge och Slim organiserar sedan länge pingisturneringar i himlen men Hälle IF består…..50 år senare.
Missa inte Hälles 50-årsfirande – Inbjudan Hälle IF 50 år
