Möten
Om jag skall försöka att objektivt fundera kring vilken betydelse jag själv spelat under alla dessa år, och i så fall vad jag tillfört, så är det nog att jag varit bra på att knyta upp duktiga personer i min omgivning och fått dem att trivas och prestera. Tänk vad många fantastiska människor man mött under alla dessa år. Grabbgänget ifrån 1973 växte upp och till skillnad ifrån många andra kvartersklubbar så växlade vi upp. Min klasskompis sedan många år, Peter Magnusson, var Hälles förste ordförande, han kom ifrån en lärarfamilj på folkhögskolan, hans pappa var även ledare och någon slags pastor i ortens frikyrko-församling. Peter kunde det här med föreningskunskap, protokoll och årsberättelser. Peter var ett energiknippe. Peter fixade med lägerresor, den första till Gotland sommaren 1978, han fixade med vår första träningsoverall, en röd-svart WCT overall med påsydda bokstäver och vi började tävla lokalt. Sedan försvann Peter till Jönköping för studier och där blev han kvar. Gör jag en googling så ser jag han att gick vidare i sitt kall både som kristen och ungdomsledare, han verkar idag driva ett projekt, Underground i ett utsatt förortsområde i staden. Jag läser i ett tidningsreportage att han är förbannad på gängkriminella som sabbar för samhället de lever i, han är förbannad på polisen som passivt gömmer sig bakom telefonsvarare. Thats my guy, håret har grånats, men han ser ut att vara i god form med Frank Zappa skägg och bowlingsskjorta.
Vår näste ordförande i föreningen, Nisse Magnusson, var en mellanstadielärare på skolan, en folkskolelärare av den gamla sorten med glimten i ögat, som hade bra hand med barn och framförallt kontakter inom skolans värld. Till föreningen kom han som pappa till två duktiga junioraktiva, Martin och Jonas. I skolan fanns tre viktiga inslag som bidrog till vår utveckling; dels var det lagtävlingen i friidrott för 6:e klassare som gick under namnet Mjölkkannan, här vill jag minnas att Ljungskile vann Bohus/Dal finalen ett tiotal år i rad. En annan viktig sak var möjligheten att få till bidragsstödda skolaktiviteter under namnet SIA. Det var 80-talets modereform inom skolan, Skolans inre arbete. Jag fick några kronor för att vara på skolan och träna fram nya vinnande Mjölkkannelag. Och sedan var det väl förmodligen Nisse som fick nys om att den gamla folkskolebyggnaden skulle tas ur bruk och bli föreningslokaler. Detta gav oss ett hem; ett gym i källaren, ett samlingsrum, ett kontor samt utanför en kastplan. Nisse hade även en gemytlig äldre bror som hette Carl Axel som var lokal chef för Länsförsäkringar och på det viset fick vi vår första egentliga sponsor. Ett samarbete som idag 40 år senare fortfarande pågår. Carl Axel fanns även i kretsen kring den lätt excentriske Uddevallaentreprenören och mecenaten Gustaf Mattsson och hans mäktiga sponsor-imperium Näringslivets Intressegrupp där vi ibland också fick stöd.
Vid sidan om Nisse fanns även en annan idrottspappa nämligen Veikko Kyöttilä. Veikko hade kommit till Sverige som krigsbarn, detta i samband med Sovjetunionens anfall mot hans hemland Finland. I Finland är friidrott närmast religion, och Veikko bar med sig arvet till Sverige där han växte upp på enhandelsträdgård. Veikko hade en egen stavhoppsanläggning hemma i trädgården, precis som familjen Duplantis, Veikkos intresse och energi blev en dynamo i föreningen. Han engagerade sig i idrottsföreningens vardagsrutiner, det där som måste fungera. Han planerade transporter inför tävlingar, han var engagerad i våra arrangemang och drev lottkiosken som vi hade mitt i samhället. Sönerna Håkan och Thomas var mycket duktiga juniorelitaktiva och blev senare framgångsrika tränare. Tyvärr så rycktes Veikko allt för tidigt ifrån oss, men hans sista stora insats i klubben väcker ju minnen idag, nämligen vårt 25 års jubileum 1998 nere på Ljungskilegården. Här var det Veikko som fixade och organiserade. Som flera gånger tidigare så fick han sin gamle vän Carl Otto Andersson, mer känd som den legendariske cirkusartisten Reino, att uppträda. Klädd i paljettkostym och till musik dansade han upp på en fritt stående stege, lutande sig tillbaka med ett kort svärd i munnen. På svärdseggen balanserade han ett vinglas. Reino var då 77 år gammal. En fantastisk man. Faktiskt så fick Veikko även Reino att hjälpa till med träning, detta innan han drog igång sin cirkusskola. Man kan inte tro det idag men jag har faktiskt tränat att gå på lina i Restenässkolans gympasal med Reino. Han spände tack och lov vår lina bara en halvmeter över golvet.
Tänk alla de människor man mött under årens lopp. Ytterligare en Hällelegend var Gustav Nyckel, ungefär jämnårig med Reino. Gustav var en intensiv man, utseendemässigt inte helt olik gamle kungen Gustav VI Adolf. Han var född och uppvuxen i Uddevalla, var faktiskt med och grundade IK Orient 1934. Efter flera år i armén under kriget så kom han ägna sig på heltid åt idrotten resten av sitt yrkesverksamma liv. Han kom till Malmö AI samtidigt med Gunder Hägg och verkade där under en minnesvärd epok i svensk friidrotts historia. Senare kom han tillbaka till Uddevalla och drog igång det som senare skulle komma att kallas Fritidsförvaltningen. Han höll bl.a. i VM matchen 1958 på Rimnersvallen. Vad jag lärde av Gustav var instruktörens hantverk, biomekaniken, de tekniska hemligheterna bakom ett bra höjdhopp och hur man i ramplaneringen kunde kalibrera och styra träningsprocessen. Gustav prenumererade på amerikanska Track and Field och översatte instruktörsbilagor, detta långt innan internet började göra all kunskap tillgänglig för alla med en dator. Inspirerad av Gustav så åkte jag till Tyskland vid mitten av 80-talet och gick tränarutbildningar. Berlin på 80-talet var en märklig plats när Gorbatjov eran inledde ett försiktigt öppnande och de legendariska östtyska coacherna kunde börja föreläsa för bredare grupper. Parallellt med Gustav så fick vi även förmånen att under en period ha legendariske distriktsledaren Sven Olof Wernersson och idrottsplutonens mytomspunne Leif ”Lea” Andersson som medeldistanstränare. Kapten Andersons kommandon vid intervallpassen på Skafterödsvägen i Ljungskile kunde höras över stora delar av samhället. Vi lärde oss att framgångar inte kommer av sig själv, de kräver hårt arbete och uppoffringar.
Inbjudan Hälle IF 50 år
