Sex guld på Inomhus VSM

Foto: Deca Text & Bild

SM tävlingarna haglar tätt så här i vårvintertider. Veteranerna har haft sitt hallmästerskap i Uppsala och Hälle hade en liten men mycket framgångsrik trupp på plats. Ulla Littenheim röjde friskt i K75 klassen med guld på 200m, 400m och 800m samt dessutom silver på 60m. Främst bland Ullas insatser lyfter vi fram svenskt veteranrekord på 400m K75 med 1.32,90.

Foto: Deca Text & Bild

Tre guldmedaljer blev det även till Anders Logg i M45. Först värmde han upp med en seger på 60m med för honom måttliga 7,52, därefter kom en maxning på 400m. Där hans segerresultat skrevs till 51,30. Nytt distriktsrekord och en tid av absolut världsklass. På söndagen avrundade han med att komfortabelt vinna 200m på 24,34. Anders fru Anna Logg bidrog även hon till medaljskörden med en brons på 400m med fina tiden 70,59 och sedan en 4:e plats på 800m med tiden 2.57,23. Brons blev det även för Erik Framme som efter ett skadedrabbat 2022 var tillbaka på banan med en brons M50 3000m med 9.56,04. Topp 8 placeringar blev det även för Pekka Saarinen i M60 i grenarna 3000m, 1500m och höjd. En för honom vanlig kombination även i junioråldern.

Vårpremiär i vinterskrud!

Foto: Adam Sibgård

Visst har det hänt att Solvikingarnas klassiska grusåtta uppe på Skatås bjudit på vinterväder förr, men då har det oftast rört sig om enstaka kvardröjande slaskhögar. I år så bjöd tävlingen istället på gnistrande nysnö, badande solsken, mängder av skidåkare samt årets långloppspremiär på en hyfsat hård snöpist, ungefär som i fristilsåkning på skidor. Det var som en toppendag på fjället, en Disneyvinter. Löparna fick en fin tur i det härliga vädret, men fort gick det givetvis inte. De fick tassa på snöunderlaget, försök till frånskjut i steget tilläts inte i det rådande väglaget. Hälle mönstrade ett 15 tal löpare varav Anders Hederskog visade fin vårform genom att bli 7:a på 27,58. Samma tid som 18 årige klubbkamraten Henok Ande, vilken slutade 8:a. På damsidan var Linnea Smalström snabbast av Hällelöparna med fina tiden 32,01 medan Tilda Knauer slutade 5:a med 32,21.

Årsmöte

Årsmöte i Hälle IF hålls digitalt onsdag 29 mars kl. 20:00. Länk kommer att läggas ut närmare in på mötet. Verksamhetsberättelsen kommer inom kort att läggas ut denna hemsida. Övriga årsmöteshandlingar kan beställas av christian@skolutveckling.com

Välkomna

Hälle IF 50 år – Christian berättar del 2

Möten

Om jag skall försöka att objektivt fundera kring vilken betydelse jag själv spelat under alla dessa år, och i så fall vad jag tillfört, så är det nog att jag varit bra på att knyta upp duktiga personer i min omgivning och fått dem att trivas och prestera. Tänk vad många fantastiska människor man mött under alla dessa år. Grabbgänget ifrån 1973 växte upp och till skillnad ifrån många andra kvartersklubbar så växlade vi upp. Min klasskompis sedan många år, Peter Magnusson, var Hälles förste ordförande, han kom ifrån en lärarfamilj på folkhögskolan, hans pappa var även ledare och någon slags pastor i ortens frikyrko-församling. Peter kunde det här med föreningskunskap, protokoll och årsberättelser. Peter var ett energiknippe. Peter fixade med lägerresor, den första till Gotland sommaren 1978, han fixade med vår första träningsoverall, en röd-svart WCT overall med påsydda bokstäver och vi började tävla lokalt. Sedan försvann Peter till Jönköping för studier och där blev han kvar. Gör jag en googling så ser jag han att gick vidare i sitt kall både som kristen och ungdomsledare, han verkar idag driva ett projekt, Underground i ett utsatt förortsområde i staden. Jag läser i ett tidningsreportage att han är förbannad på gängkriminella som sabbar för samhället de lever i, han är förbannad på polisen som passivt gömmer sig bakom telefonsvarare. Thats my guy, håret har grånats, men han ser ut att vara i god form med Frank Zappa skägg och bowlingsskjorta.

Vår näste ordförande i föreningen, Nisse Magnusson, var en mellanstadielärare på skolan, en folkskolelärare av den gamla sorten med glimten i ögat, som hade bra hand med barn och framförallt kontakter inom skolans värld. Till föreningen kom han som pappa till två duktiga junioraktiva, Martin och Jonas. I skolan fanns tre viktiga inslag som bidrog till vår utveckling; dels var det lagtävlingen i friidrott för 6:e klassare som gick under namnet Mjölkkannan, här vill jag minnas att Ljungskile vann Bohus/Dal finalen ett tiotal år i rad. En annan viktig sak var möjligheten att få till bidragsstödda skolaktiviteter under namnet SIA. Det var 80-talets modereform inom skolan, Skolans inre arbete. Jag fick några kronor för att vara på skolan och träna fram nya vinnande Mjölkkannelag. Och sedan var det väl förmodligen Nisse som fick nys om att den gamla folkskolebyggnaden skulle tas ur bruk och bli föreningslokaler. Detta gav oss ett hem; ett gym i källaren, ett samlingsrum, ett kontor samt utanför en kastplan. Nisse hade även en gemytlig äldre bror som hette Carl Axel som var lokal chef för Länsförsäkringar och på det viset fick vi vår första egentliga sponsor. Ett samarbete som idag 40 år senare fortfarande pågår. Carl Axel fanns även i kretsen kring den lätt excentriske Uddevallaentreprenören och mecenaten Gustaf Mattsson och hans mäktiga sponsor-imperium Näringslivets Intressegrupp där vi ibland också fick stöd.

Vid sidan om Nisse fanns även en annan idrottspappa nämligen Veikko Kyöttilä. Veikko hade kommit till Sverige som krigsbarn, detta i samband med Sovjetunionens anfall mot hans hemland Finland. I Finland är friidrott närmast religion, och Veikko bar med sig arvet till Sverige där han växte upp på enhandelsträdgård. Veikko hade en egen stavhoppsanläggning hemma i trädgården, precis som familjen Duplantis, Veikkos intresse och energi blev en dynamo i föreningen. Han engagerade sig i idrottsföreningens vardagsrutiner, det där som måste fungera. Han planerade transporter inför tävlingar, han var engagerad i våra arrangemang och drev lottkiosken som vi hade mitt i samhället. Sönerna Håkan och Thomas var mycket duktiga juniorelitaktiva och blev senare framgångsrika tränare. Tyvärr så rycktes Veikko allt för tidigt ifrån oss, men hans sista stora insats i klubben väcker ju minnen idag, nämligen vårt 25 års jubileum 1998 nere på Ljungskilegården. Här var det Veikko som fixade och organiserade. Som flera gånger tidigare så fick han sin gamle vän Carl Otto Andersson, mer känd som den legendariske cirkusartisten Reino, att uppträda. Klädd i paljettkostym och till musik dansade han upp på en fritt stående stege, lutande sig tillbaka med ett kort svärd i munnen. På svärdseggen balanserade han ett vinglas. Reino var då 77 år gammal. En fantastisk man.  Faktiskt så fick Veikko även Reino att hjälpa till med träning, detta innan han drog igång sin cirkusskola. Man kan inte tro det idag men jag har faktiskt tränat att gå på lina i Restenässkolans gympasal med Reino. Han spände tack och lov vår lina bara en halvmeter över golvet.

Tänk alla de människor man mött under årens lopp. Ytterligare en Hällelegend var Gustav Nyckel, ungefär jämnårig med Reino. Gustav var en intensiv man, utseendemässigt inte helt olik gamle kungen Gustav VI Adolf. Han var född och uppvuxen i Uddevalla, var faktiskt med och grundade IK Orient 1934. Efter flera år i armén under kriget så kom han ägna sig på heltid åt idrotten resten av sitt yrkesverksamma liv. Han kom till Malmö AI samtidigt med Gunder Hägg och verkade där under en minnesvärd epok i svensk friidrotts historia. Senare kom han tillbaka till Uddevalla och drog igång det som senare skulle komma att kallas Fritidsförvaltningen. Han höll bl.a. i VM matchen 1958 på Rimnersvallen. Vad jag lärde av Gustav var instruktörens hantverk, biomekaniken, de tekniska hemligheterna bakom ett bra höjdhopp och hur man i ramplaneringen kunde kalibrera och styra träningsprocessen. Gustav prenumererade på amerikanska Track and Field och översatte instruktörsbilagor, detta långt innan internet började göra all kunskap tillgänglig för alla med en dator. Inspirerad av Gustav så åkte jag till Tyskland vid mitten av 80-talet och gick tränarutbildningar. Berlin på 80-talet var en märklig plats när Gorbatjov eran inledde ett försiktigt öppnande och de legendariska östtyska coacherna kunde börja föreläsa för bredare grupper. Parallellt med Gustav så fick vi även förmånen att under en period ha legendariske distriktsledaren Sven Olof Wernersson och idrottsplutonens mytomspunne Leif ”Lea” Andersson som medeldistanstränare. Kapten Andersons kommandon vid intervallpassen på Skafterödsvägen i Ljungskile kunde höras över stora delar av samhället. Vi lärde oss att framgångar inte kommer av sig själv, de kräver hårt arbete och uppoffringar.

Inbjudan Hälle IF 50 år

USM guld till överlägsen Majken på 1500m

Inomhus USM har arrangerats i Västerås i Westinghouse Arena, namngivet efter ett företag som förr i Västerås hette Asea Atom, specialiserade på kärnkraftverk. Hälle har deltagit med en trupp på fyra aktiva, däribland Majken Söderlund Larsson som på lördagen enkelt flöt igenom försöken på F16 1500m utan att behöva förta sig. Finalen förväntades bli en holmgång med Sverige ettan Carmen Cernjul, som hade vunnit det andra försöksheatet. Men på söndagen så var Carmen tyvärr struken och för Majken så blev det en ensam match mot klockan. På de relativt lågdoserade kurvorna i hallen så är förutsättningarna på längre sträckorna goda och Majken snuddade också vid sitt pers med lysande 4.32,57. Glädjande var också att Agnes Knauer med 4.58,99 togs sig till final. I finalen blev det sedan en fin 6:e plats med en tid strax över 5 minuter. Jämnåriga Moa Enander noterade en 7:e plats på 400m genom att löpa på perstiden 62,06.  Till sist så blev det även en USM debut för Alvin Mether i P15 1000m, tiden 3,10 räckte dock inte för avancemang till final.

Hälle IF 50 år – Christian berättar

Foto: Deca Text & Bild (arkiv)

I samband med att Hälle IF fyller 50 år kan ni nu läsa vår ordförande Christian Perssons berättelse om hur föreningen en gång bildades. Vi kommer under kommande 2 veckor släppa några delar i taget av Christians berättelse, här kommer den första delen, håll till godo.
På spaning efter den tid som flytt
Att idag som en medelålders man, well…statistiskt sätt i övre medelåldern, försöka att se tillbaka på klubbens start kräver en inre resa tillbaka i tiden, som Marcel Proust. Det finns märkligt nog inte så många foton ifrån den här tiden, några flammiga Instamatic-kort med knappt iakttagbara personer i periferin. Unga grabbar, småpojkar, brunbrända, nätbrynjor och blåa bomullsshorts. Det är tidigt 70-tal, vi unga Ljungskilegrabbar ser Sven Tumba inviga Lyckornas golfbana genom att damma iväg en guldboll, ja guldgul boll varje fall, ifrån första tee, ute på Lyckornas tennisbanor såg vi en ung Björn Borg utmana senioreliten i Sverige. Världen kom till Ljungskile, men för oss som bodde öster om E6 så var det ett gigantiskt kulturellt avstånd till tennis, golf och annat som badgästerna på Lyckorna ägnade sig åt. Det var sporter som man såg på genom staket, storögt beundrande i ett apartheidsamhälle. Arbetarsporten fotboll höll en stabilt låg nivå i Ljungskile vid den här tiden, fjärran ifrån det vi känner som Ljungskile SK idag. Dåtidens Ljungskile SK bestod av ett gäng taniga grabbar med stripiga frisyrer och raggarpolisonger som rökte filterlösa John Silver på avbytarbänken. De hade tuffa matcher mot Hjärtum, Grohed och Stenshult. Spelarna kom aldrig längre bort i sina Wunderbaumluktande Amazoner än Hogstorp eller Jörlanda. Själv kände jag mig lika främmande i deras skriftlösa, mellanölsdoftande grovarbetargemenskap, som jag kände mig nonwanted bland golfens rakvattendoftande entreprenörer med självförtroende och bullrande skratt.
Egentligen så var jag väl inte så intresserad av idrott som barn, med en Nalle Puh liknande fysik så trivdes jag bäst på folkbiblioteket där jag läste alla böcker på hyllorna ifrån A till Ö. Min far som hade ett djupt rotat tvivel på meningen med att läsa böcker var märkbart oroad vart hans förstfödde var på väg. Hans vänner bidrog med skräckberättelser om de ”förlästa”, människor som gått in fiktionens drömmar för att aldrig återvända, märkliga människor som gick runt och mumlande talade med sig själva, som hytte med näven mot himlen, som såg något bortom det andra såg. Pappa var en handlingens man och försökte få in mig på mera lämpliga sysselsättningar. Vi tränade på att spåra hare, smyga på älgar utan att bli upptäckta, vi fiskade torsk och pappa skaffade hem skivstänger och dåtidens modepryl, en bullworker. Jag följde pliktskyldigt med, men någon glöd fann pappa inte hos mig, varje bortslösad timma jag hölls borta ifrån mitt skrivbord nere i källaren var ett piskrapp mot min själ. Men så kom pappa en dag hem med en diskus, av ryskt fabrikat, insmord i vapenfett. Jag hade faktiskt läst ganska mycket om idrott, friidrott med all sin statistik fascinerade mig och jag hade läst den fyrfaldige olympiske mästaren Al Oerter säga att ”kulstötning är för neandertalare, diskus däremot är för balettdansörer”. Jag och diskusen blev oskiljaktiga, jag stod nere på ängen och vevade den stora, 2kg tunga plattan. Farsan hade ju inte haft koll på att det fanns juniorredskap, och det kan man väl knappast klandra honom för.
1972 började jag på Restenässkolan, en internatskola, med elever ifrån hela landet. Den låg dock strax norr om Ljungskile så vi Ljungskilebor gick där som externatelever. Här mötte jag min förste store mentor inom idrotten, den legendariske gymnastikläraren Nils Erik Karlsson. Han var en kontrasternas man, med malm i stämman och blekingsk accent gjorde han ett militäriskt intryck, men utseendemässigt så gav han begreppet ledigt vardagsklädd ett ansikte. Första dagen så presenterade han sig med att säga ”Mitt namn är Nils Erik Karlsson, men jag kallas Slim, magister Slim” . Vi tittade storögt på mannen som var en tvärhand hög och men vägde tresiffrigt. Inte olik Hollywoodskådisen Danny de Vito. Alltid klädd i overallbyxor och en ledig utanpåskjorta. Slim var en sprucken visionär med gigantiska planer, hade man varit vuxen hade man nog haft en annan syn på honom, men som barn och senare ung man så var han ljuset. Han planerade, han byggde längdhoppsgrop, gjöt diskusring, fixade orienterings-banor, han lärde oss kasta varpa, skjuta pilbåge och vi hade tävlingar i alla former av boll och racketsporter. Det var något i just det här med att organisera och sätta saker i stånd som fascinerade mig, världen är full av möjligheter, se allting ifrån den positiva sidan. Och i alla idrottstävlingar på skolan så tävlade vi i lag, internateleverna efter sina internathem och vi externatelever efter bostadsområde i Ljungskile. Vi som kom ifrån det då nybyggda villaområdet på gamla Hälle gård, vi bildade ofta ett lag. Hälle IF. Och vi ville vara som Slim, vi hittade en outnyttjad, igenvuxen äng nere vid järnvägen där vi göt en kulring, hoppade stavhopp med sälgstavar, grävde en längdhoppsgrop m.m.
Det är nu länge sedan, vi grabbar är nu till åren komna, skolan lades ner redan på 1980-talet. Ängen är exploaterad av ett vägbygge och Slim organiserar sedan länge pingisturneringar i himlen men Hälle IF består…..50 år senare.
Missa inte Hälles 50-årsfirande – Inbjudan Hälle IF 50 år